Idag skulle min mormor fyllt år om hon levat. Saknar henne ibland, det börjar bli några år sen hon dog och man vänjer sig ju vid det mesta. Men inte allt. Hon var inte ok sista tiden hon levde så hon har det bättre nu. Och dessutom skulle hon inte förstå det hennes enda dotter gjort, jag förstår det inte heller men jag måste leva med det även om det är sjukt jobbigt.

Men en klok man som jag lyssnar noga på brukar säga att man ska titta på sina val i olika situationer. Ska jag låta den där dottern dra ner mig i helvetet? NEJ!! Kan jag göra nåt åt situationen? Det vet jag inte, kanske om jag åker dit och ringer på. Men som livet är nu vågar jag inte det för ska jag göra nåt sånt måste jag vara stark. Jag är stark men jag måste då vara starkare ändå. Och vad är det för mening att försöka laga förhållandet om det ändå är bara jag som vill att det ska blir bra? För Eriks skull? Nej, han klarar sig bättre utan en svikare i sitt liv. Sörjer fortfarande Eriks farmor och önskar hett att hon fortfarande fanns i vårt liv. För min skull? Nej, jag skulle ändå inte lita på henne igen. För jag vet ju att hon INTE finns där när jag behöver henne.

 

Vill bara säga till dom människor som valt bort mig från sina liv, jag är inte världens bästa, men inte sämsta heller, jag är snäll, jag ställer upp och jag har en massa erfarenheter och är ganska klok och kan ge råd och tips som fungerar. Det är eran förlust! Ni som förlorar mest på att inte vilja veta av mig. Och det gäller alla!

 

Jag är inte bara mamma, dotter, syster, vän - jag är först och främst människa. Och ingen människa är perfekt, ingen människa reagerar alltid "rätt". Man kan vara en bra människa för det, och jag är en bra människa det vet jag.