Så typiskt mig och mitt liv, blir så irriterad.

 

Vaknade idag och var sååå stel i nacken och hade huvudvärk men var på ett strålande bra humör. Ni vet sådär sprittande glad så att det känna som man aldrig varit eller kommer att bli ledsen! Jag flög omkring och grejade och fixade, tom förrådet fixade jag och bar ner saker dit.

 

Sen pang! så blir jag ledsen och bitter och vill bara krypa in under en sten och försvinna. Känns som jag inte betyder nåt för nån, som att ingen behöver mig eller tycker om mig. Vet att det inte är så men det känns ändå så. Dom stunderna är det nog värst att vara singel, vill att nån håller om mig och viskar i mitt öra att jag betyder nåt, att jag är attraktiv, att jag finns.