Jag är en kvinna som alltid haft dåligt självförtroende. Det har inneburit att jag inte vågat göra saker för att jag inte trott att jag skulle klara av dom. Dessutom har jag alltid tyckt och trott att jag varit ful rent utseendemässigt.

Hmm, bara eländiga inlägg just nu men så ser ju livet ut, berg- och dalbana mellan himmel och elände. Inatt har jag inte sovit mycket, när jag har såna nätter brukar jag somna som en klubbad oxe när Jack åker till jobbet, så icke idag. Mensvärk och huvudvärk och illamående...funderar på om jag har vätskebrist. Så jag har laddat med värktabletter, ett stort glas saft och ett stort glas resorb. Jag som måste ha mitt kaffe på morgonen orkar helt enkelt inte ladda bryggaren, orkar inte göra en smörgås heller. Och då betyder orkar inte inget med lat... Bonzo och jag har nu placerat oss i soffan och jag ska försöka sova en stund när jag druckit upp.

Det blev inget stan idag, hahaha det blir alltid ändrade planer och det är helt ok faktiskt! Imorgon ska jag åka in med Jack till stan och hämta hem volvon. Vet inte hur jag ska lägga upp dagen sen för jag behöver besöka två affärer i Ludvika men dom öppnar flera timmar efter att Jack och jag kommer till stan. När Jack slutat ska vi hälsa på Gun och sen hem innan Erik, Ajje och Helen kommer. Helen och jag ska gotta oss med lite vin, hur härligt!?

 

När jag var ute på promenad med Bonzo på eftermiddagen såg det ut som stora pälstussar höll på att ramla av honom. Så han fick en borstning och du milde vad päls han släppte! Verkar vara dags för honom att fälla ur, minns att han gjorde det i början av december förra året. Hoppas han hinner sätta päls till utställningarna bara. Och oj så mjuk han blir efter borstning, och svansen blir som en plym. Hans färg är rolig, den heter red fawn och nu på vintern blir han mörkare, nu efter borstningen är han riktigt mörk på vissa ställen.

Nu ska jag plutta ur linserna och borsta tänderna och krypa ner i sängen till min älsk, saknar hans sköna famn.

 

Sov gott whereever you are!

Jag mådde helt ok igår men frammåt kvällen blev det bara bläää! Usch hur jag mådde! Stackars Jack, fick stå ut med en sur och vresig Mia. Jag satt iaf mest i soffhörnet och var tyst, hävde inte ur mig en massa dumheter som brukade vara standard.

 

Idag ringe Uno och väckte mig och sen kom Louise och hälsade på. Himla trevligt! Få kaffesällis och pratas lite. Då mådde jag bra.

 

Bra mår jag inte nu, usch fy och blä. Och jag har en känsla i benen som är allt annat än trevlig. Kan inte beskriva den, känns som knäna darrar och hoppar och det gör lite ont.

 

Om jag visste att det här höll i sig så skulle jag banne mig sjukskriva mig och kanske borde jag göra det i vilket fall...vet faktiskt inte om jag skulle kunna ta mig samman och jobba. Ska åka in till stan idag och det får bli ett litet test tror jag.

 

Undrar så varför det blir så här med ojämna mellanrum. Ena dagen mår jag så bra att det här med psykisk ohälsa, mental utmattning, depression eller vad man nu vill kalla det, att det känns som det inte kommer finnas i mitt liv mer....så *blam* får jag en knytnäve i magen och jag mår skit. Jag har iaf inte ramlat ner i min brunn!! Jag håller mig lugn och jag mår lite bra varje dag och kan se ljusglimtarna i livet. Så jäkla skönt att inte allt är nattsvart

Pratat med Uno i telefon(det var inte igår!)medan jag satte igång en maskin tvätt, tog ner torr tvätt från torkställningarna och plockade ihop lite i förrådet. Usch hur det ser ut där inne! Fördelen är att det är lätt att få det att se bättre ut men det räcker inte. Det ska ju vara bra ordning där inne med. En massa saker som Denise ska ha i sitt rum när hon får ett eget står där så det får sjutton vara lite rörigt till det rumsliga problemet har löst sig.

 

Blev yr i huvudet av grejandet i källaren så nu sitter jag i soffan med lite fika

 

Och AJ! Gick för att släppa in Bonzo, ute på verandan trampade jag på nåt som stack till ordentligt och trodde det var ett granbarr. Det var en nål! Rätt in i min stackars stortå....

 

Nu en mandarin och slösurf innan jag rör mig igen

Idag är Jack tillbaka på jobbet, dom ska jobba så länge det går nu och det är vädret som avgör. Både Bonzo och jag tycker det är tomt. Var är husse? frågade jag Bonz och vips var han påväg till hallfönstret! Gullejycke!

 

Efter frukost dumpade jag, så jag tände en brasa och skuttade ner i soffan för att läsa ifatt världen lite. Kaffet blev kallt medan jag gjorde brasan...typiskt! Jag har dock en förmåga att fastna på golvet framför brasan. Det är så himla mysigt att sitta där och tända och njuta av skådespelet, vären och sprakandet.

Igår fyllde Erik sju år! Min stora älskade kille :-) Så vi åkte till Ajje, Helen och Erik och gratulerade honom. Och Helen som snart fyller fick en bukett tulpaner.

Dom hade gjort en så himla fin tårta till vår lilla hjälte! Jag har lånat dom två följande bilderna av Helen.

 

Imorse väckte Jack mig och talade om att han skulle gå upp. Och så ni vet så vill jag att han ska göra det, gillar inte att vakna och han bara är borta. Vill ha en skön kram sådär på morgonen.

Jack

Normalt, och vad jag väntade mig när han gått ut ur rummet, vore att jag hade somnat om direkt. Men jag kände nåt konstigt. Hjärtklappning - och medan jag funderade på vad det innebar så vaknade jag lite mer. Kände att jag hade ett stort tryck över bröstet, svårt att andas, oro i magen och diffus värk här och där i kroppen...

 

Det var panikångest jag vaknade med! En panikångest som skiljde sig grundligt från hur dom brukar te sig. Jag brukar vara så oregerlig och väck att jag inte ens vet hur jag varit under dom anfallen. Vet bara att allt brukade vara nattsvart, jag stimmade runt och stårgrät. Nu var det mer fysiskt och verkligen mycket "trevligare"

 

Jag smsade Jack som kom in till mig och la sig i sängen och höll om mig, då kom tårarna, men lugnt och stilla...inget skyfall som förr.

Vi pratade och kramades och jag grät några gånger och till slut lugnade jag ner mig. Nu flera timmar senare har jag fortfarande känningar men ytligt sett är jag lugn och fokuserad.

Har ju så mycket att fundera på och dagarna går alldeles för fort, känner mig som en seg gammal sköldpadda...

Idag känner jag mig helt avslagen, förkylningen är bättre men jag vaknade med halsont och jag har rethosta.  Så idag blir det en slapp fredag i soffan. Vi har tittat på en film och käkat chips. Nu har Jack gått ut i garaget för att ladda batteriet på min hoj och fixa lite med PVn. Jag skulle gärna följt med ut men fasen, jag orkar inte.

 

Gick upp relativt tidigt och åt god frukost som Jack lagade till sen la jag mig och sov middag. Ska nog äta ett äpple och lägga mig och slöa en stund till.

 

Vaknade vid sju och hade morgonpratet med mitt hjärta, somnade om och vaknade halv elva. Hihi, fick ett bonusmorgonprat med honom. Att få vakna bredvid mitt hjärtas kär är så otroligt underbart, det gör mig avslappnad och lycklig, redo att ta tag i vardagens grå vedermödor.

 

Så, nu är 2014 slut, och det är skönt. 2014 var ett turbulent och jobbigt år, en riktig berg- och dalbana med höga berg och djupa dalar. Jag träffade mitt livs kärlek och det är största lyckan, så har jag träffat andra goa människor och gjort ett par inköp som också finns på bergen. Och flytten hit till Grängesberg. Nåt jag lätt glömmer i den här kategorin är den inre resa jag gjort under året. En resa som jag inte märkte av förren någon påpekade den och som visade sig vara avgörande för hur mitt liv idag gestaltar sig.

 

Jag började året med att ha panik på att hitta en kärlek, någon att dela livet med. Helt galet för kärleken hittar man inte på det sättet och viktigare ändå, att kunna leva som singel med sig själv är ett måste. Jag vet inte när jag landade i mig själv, det har nog gått lite fram och tillbaka och det viktiga är att jag gjorde det och att Jack såg det.

 

Det som hände i mina dalar är sånt jag inte kommer att älta, jag har redan släppt det och i stort sett glömt all skit. Två saker bär jag dock med mig och har i åtanke, det var två saker som hände i somras. Njurstensanfallet och bilolyckan, som båda blev till ambulansfärder. Fy tusan vad ensam man känner sig i en ambulans.

 

Och 2015 då?

Vad kommer att hända? Vad har jag för förväntningar? Planer och mål?

 

Vad som kommer hända vet man ju inte och jag vågar inte ha några förväntningar. Men jag hoppas att året blir bättre än det förra, jag tror att det blir det för jag vill det så gärna och jag har så bra förutsättningar att göra året till ett guldår. För man kan inte bara sätta sig ner och åka med, man måste jobba om man vill att nåt ska bli bra.

 

Planer och mål har jag,

 

Jag vill ställa ut Bonzo.

Komma igång och köra motorcykel.

Komma upp på hästryggen igen.

Åka på semester

Köra off road

Och lite annat

 

Har massor att ta tag i här hemma, och idag ska jag försöka ta tag i en del. Lugnt och stilla eftersom vi har lite sjukstuga här.

 

Just det, året har bara precis börjat och hemska saker händer. Men jag är redan lite kär i det nya året