Erik har varit på dagis idag fast jag inte jobbat, dels var det förskolans dag, dels skulle jag till arbetsförmedlingen.

 

Det besöket tog inte ens tio minuter, vi summerade fakta om mitt sommarjobb, kom överens om lite saker och så fick jag en lapp med ett jobb jag måste söka. Känns verkligen aktuellt....NOT!

Funderar på om jag ska klippa av ett par byxor så jag får ett par shorts...och på om jag ska knata ner till tvättstugan så allt som ska packas är rent. Börjar nästan bli lite nervös :)

 

Måste säga att det finns personer jag alltid saknar när jag inte har dom här, som mina barn och min make.

Så finns det underbara vänner som jag saknar rätt ofta med inte alltid.

Så finns det vänner som jag saknar nån gång ibland.

Och så finns det en person, som inte ens är en vän till mig numer, som jag vissa dagar saknar väldigt mycket.

Idag är en sån dag.

 

Och sen har vi dom där fd vännerna, vissa av dom är verkligen ett kapitel för sig.

En av dom tyckte att jag skulle fundera på hur jag uppför mig eftersom folk slutar vara mina vänner hela tiden. Jag har funderat på det här i hela mitt liv och det fungerar såhär.

Jag är en otroligt snäll människa som vill alla väl och jag vill hjälpa alla. Jag vill det så mycket att jag sätter mig själv åt sidan, till slut har jag satt mig själv åt sidan för mycket och orkar inte mer. Då blir jag annorlunda mot folk, ber om att få lite hjälp tillbaka, ber att folk ska visa att dom bryr sig om mig även när jag inte kan ge mer just då för att jag har det jobbigt. Kort sagt, jag ställer lite krav. Dom här personerna jag förlorar i det läget är dom som inte har lust att ge nåt tillbaka, som bara vill fortsätta ta av mig för dom är inte intresserade av att vara mina vänner. Inte enligt min defenition på vänner iaf.

 

Gissa hur mycket jag saknar dom?

Rätt, dom saknar jag nada!

 

Och jag sitter här och ler, för jag är rätt säker på att vissa tror att jag gråter mig till sömns varje kväll av längtan efter dom...hahahaha, humor!

 

Den där fd vännen som jag saknar är inte heller nån jag gråter över att ha förlorat.

Det som grämer mig mest är att jag spelade en äckelmänniska rätt i händerna så att andra tror att jag gjort dom vidriga sakerna som hon gjort....men skit samma.

 

En del är det bra att man förlorar för alltid lär man sig nåt och man utvecklas och växer, man får nya vänner och av dom lär man sig också och utvecklas av. Vissa av mina fd vänner har nästan inga vänner och får inga nya heller, när vi började umgås sa dom "äntligen vänner vi kan umgås med" Hahahaha, ja eller hur! Undrar vem som ska fundera på varför dom inte har några vänner, den som nästan inga har eller den som har?

 

Mina vänner är väldigt viktiga för mig och eftersom jag har en hel del starka aspergersdrag som ställer till det, för både mig och vännerna. Jag blir alldeles för på, det är liksom lite allt eller inget, men jag försöker jobba med det här och tränar på att behärska mig och ha tålamod.

 

Iaf, för er som undrar, så mår jag väldigt bra. Känner mig stabil och mina två antidepressiva mediciner fungerar jättebra och i skön harmoni. Jag försöker också planera mitt liv så att jag har saker att se fram mot, så även mitt liv ska fungera som antidepressiv medicin.

 

Frågor på det här?

Bara att ni ställer dom! :)