Imorse kändes det verkligen skönt att leva, saker börjar räta upp sig och jag mådde kanonbra både fysiskt och psykiskt. Kände mig tillfreds med livet.

 

Lämnade Erik på dagis, åkte hem och åt frukost och sen hade jag förseminarium. Mitt i det började jag få ont i magen, och smärtan eskalerade väldigt fort. Blev kass i magen om ni fattar så jag satte mig på toa. Där blev jag sittande länge. Smärtan, som satt långt ner i ljumsken på vänster sidan, fortsatte eskalera.

Till slut spydde jag också, mmm, spydde på GBP-opererades vis.

Efter en stund kunde jag gå ut i köket och svälja en diklofenak och sen gå in och lägga mig under filten på soffan, frös så jag skakade. Hann inte ens ligga i fem minuter innan jag fick gå och spy igen...då kom ju diklon upp såklart. Smsade Ajje, det är så underbart att veta att han finns där för mig och ställer upp!

Försökte hitta nåt sätt att klara av smärtan men kände att jag inte fixade att ha så ont längre. Skrev det till Ajje och han skrev tillbaka att han skulle komma och hämta mig och skjutsa mig till VC för smärtlindring.

 

Bara nån minut innan han kom kände jag att smärtan började avta....och det fortsatte den göra.

När Ajje kom tog jag en diklo till och två citodon. Sen satt vi och pratade en stund så smärtan verkligen gett med sig...för den här gången.

Ajje lovade att hämta Erik på dagis och så åkte han tillbaka till jobbet.

Själv är jag så yr att jag ska lägga mig och sova en stund, är helt slut!

Nästa gång jag får ett anfall tänker jag ringa ambulans, men jag hoppas såklart att det inte hinner bli några fler.

Gissa om jag längtar till på onsdag!!

Vill inte uppleva detta igen!