Känner mig bedrövad. Mår så fruktansvärt dåligt, vill bara gråta och skrika, har inget tålamod, ingen ork, inget hopp. Behöver min älskade men vet inte ens när vi kommer kunna ses nästa gång. Liten tröst är att få höra hans röst i telefonen men han jobbar nu och jag vet inte vad han planerar göra när han kommer hem. Om han kommer orka eller ha tid att prata med mig, han har ju hus och barn att ta hand om.

 

Gullvi har varit här och pratat, det var jäkligt trevligt som det brukar vara.

 

Har smsat med Johan och det är en klok man det, helt underbar och jag är så glad att han är min vän.

 

Nu ska jag lägga Erik och försöka att inte bli osams med honom under tiden...lätt hänt att bli det när man mår så här. Det vet nog alla som är föräldrar.